De senaste två dagarna har jag kämpat för att bli klar med mitt PM. Jag har läst om normer kring att skaffa biologiska barn. Om normen kring kärnfamiljen. Om frivilligt barnlösa som känner sig utstötta. Om ofrivilligt barnlösa som känner sig okvinnliga. Jag har läst om normer som kommer från nationen, politiken och familjen.
Jag har läst så mycket om pressen på att skaffa barn, inte bara på en individnivå, utan även på en samhällsnivå. Jag har läst så mycket att jag till slut satt där och frågade mig själv hur mycket inflytande samhället samt min omgivning haft på min självklara inställningen till att skaffa barn?
Hur mycket påverkas vi egentligen av alla normer och oskrivna regler? Väldigt mycket visar det sig. Vilket jag i och för sig visste sen innan. Men det blev mer verkligt nu på något sätt.
Vad har vi för rätt att fråga någon om när det är dags att skaffa barn? När alla faktiskt inte ens kan få barn? Och när alla inte ens vill ha barn? Varför tar vi för givet att alla vill få barn? Varför anses man vara en kall person om man inte vill ha barn?
Kan folk inte bara få göra som dom själva vill utan att vi lägger oss i? Kan vi inte bejaka andra livsstilar och helt enkelt sluta hålla fast vid att det finns "en rätt"?
0 kommentar(er)
