Kim

Lättad efter ultraljudet
 
 
Minns ni hur orolig jag var inför rutinultraljudet? Jag kan med glädje meddela att allt gick bra!!! Hon gick i princip igenom hela kroppen såsom hjärta, hjärna, armar, ben, magsäck, urinblåsa och så vidare. Och allt såg bra ut. Hon sa "bra" eller "fint" efter varje genomgång, haha. Det var nästan som att hon förstod hur orolig jag var. 
 
Dock ville verkligen inte lilla plutten vända sig så hon kunde se allt hon ville se av hjärtat, hon kunde heller inte se ansiktet i profil så vi började prata om en ny tid nästa vecka, men då vände sig vår skatt helt plötsligt. Så det slutade med att hon kunde slutföra undersökningen ändå. Till och med barnmorskan blev full i skratt och sa att hen inte ville tillbaka, haha.
 
Efter att hon var klar med undersökningen och hade sett så allt såg bra ut så frågade hon slutligen om vi hade några andra funderingar. Då frågade E om hon kunde se könet. Då zoomade hon in mellan benen och sa att det mest troligtvis är en tjej. Jag blev lite full i skratt eftersom jag hela tiden känt på mig att det är en kille. Vi är så lättade över att allt såg bra ut och är så glada över att vi ska få en liten dotter. Hon kommer inte få dejta förrän hon fyller 18 såklart. Men det är en helt annan historia. 
 
 
Här är en bild från rul :)
 
 
Varför tar vi för givet att alla vill få barn?
 
De senaste två dagarna har jag kämpat för att bli klar med mitt PM. Jag har läst om normer kring att skaffa biologiska barn. Om normen kring kärnfamiljen. Om frivilligt barnlösa som känner sig utstötta. Om ofrivilligt barnlösa som känner sig okvinnliga. Jag har läst om normer som kommer från nationen, politiken och familjen. 
 
Jag har läst så mycket om pressen på att skaffa barn, inte bara på en individnivå, utan även på en samhällsnivå. Jag har läst så mycket att jag till slut satt där och frågade mig själv hur mycket inflytande samhället samt min omgivning haft på min självklara inställningen till att skaffa barn? 
 
Hur mycket påverkas vi egentligen av alla normer och oskrivna regler? Väldigt mycket visar det sig. Vilket jag i och för sig visste sen innan. Men det blev mer verkligt nu på något sätt. 
 
Vad har vi för rätt att fråga någon om när det är dags att skaffa barn? När alla faktiskt inte ens kan få barn? Och när alla inte ens vill ha barn? Varför tar vi för givet att alla vill få barn? Varför anses man vara en kall person om man inte vill ha barn?
 
Kan folk inte bara få göra som dom själva vill utan att vi lägger oss i? Kan vi inte bejaka andra livsstilar och helt enkelt sluta hålla fast vid att det finns "en rätt"?  
 
 
Sammandragningar som spökar?
 
De senaste två dagarna har jag funderat på om jag börjat få sammandragningar. Jag är nu i vecka 19 och läste nånstans att de kan komma efter ungefär halva graviditeten men att det är ganska individuellt.
 
Om jag reser mig fort kan det verkligen dra och krampa i livmodern. Men till skillnad från ligament smärtor så stannar den här smärtan lite längre. Vad tror ni? 
 
Om jag lägger mig och vilar eller sätter mig så avtar det väldigt snabbt, så jag är inte jätte orolig. Mest nyfiken på om det är sammandragningar eller inte. Jag får ta upp det med barnmorskan nästa gång jag är där.
 
Skönt att skriva av sig lite i alla fall. När det gått över tror jag ofta att jag inbillat mig av nån anledning. Haha. Hur som helst. Nu ska jag ta en promenad och sen ska jag fortsätta plugga. Ha det fint så länge.