Ibland vet jag inte vad som är vettigt att känna och inte. Jag kan vara säker på att det är rimligt att känna som jag gör till att förstå att jag troligtvis har orimliga förväntningar på hur saker och ting ska vara. Som jag tidigare har nämnt så är jag en otroligt känslosam person. Men jag råkar också vara en hopplös romantiker.
När jag var yngre hade jag väldigt svårt att acceptera att det nykära bara försvann. Jag försökte hela tiden återskapa det nykära genom att starta onödiga bråk så att vi sen skulle bli sams och återigen få vara inne i den där bubblande kärleken igen, om än bara för en stund. Men med tiden förstod och accepterade jag att man inte kan vara nykär i all evighet. Jag växte upp helt enkelt.
Men jag har alltid fortsatt vara en person som vill ha mycket närhet och kärlek från min partner. Och om jag vill ha närhet nu! Jag känner nästan att min kropp skriker efter närhet ibland. Och även fast min sambo också tycker om och uppskattar närhet kommer han inte alls upp i min nivå just nu. Jag märker att han blir trött på mitt tjatande om kramar och pussar, haha.
Jag trodde faktiskt att jag skulle bli tvärtom nu när jag är gravid då jag läst att man kan bli väldigt "okramig" som gravid. Men jag är precis tvärtom. Och då måste jag poängtera att jag även i vanliga fall är närhetskrävande. Men nu..WOW! Häromkvällen började jag gråta för att E inte ville kramas, men när han väl tar intiativ till att kramas så vill jag oftast inte? Haha. Jag tjatar om att åka iväg på en weekend för att gosa och bara vara med varandra när vi borde spara pengar till barnet i magen.
Ibland känns som att det jag känner är orimligt. Men ibland känns det också som att det jag känner är rimligt. Att jag har rätt att känna som jag gör. Vem är det egentligen som bestämmer vad som är orimligt att känna? Mamma sa en väldigt intressant sak för ett tag sen. Hon sa: tänk om det jag känner när jag har PMS är min äkta känslor. Att det är då alla mina känslor vågar komma ut, en efter en. Som att jag hållt inne allt jag känt i veckor för att sen bara släppa ut allt på en gång. Jag vet inte exakt vad som sker hormonmässigt i min kropp just nu. Men jag vet ju vad jag känner, oavsett om de är orimligt eller inte.
Bilden är från alla hjärtans dag för fyra år sen.
0 kommentar(er)
